ensamheten

jag vill inte vara sån. det vill jag verkligen inte. men jag är väldigt ensam.
 
inte så ensam att jag inte klarar mig.
 
bara väldigt ensam.
 
vänner jag umgicks med slutade höra av sig.
 
valde sin sida.
 
plötsligt stod jag bara här.
 
och nu är jag ensam.
 
inte så att jag inte klarar mig.
 
bara väldigt ensam.
 
 
jag skyller det egentligen bara på mig. när jag blir deprimerad stänger jag in mig. det är nog inte deras fel egentligen, att de inte hör av sig. jag är ju inte så bra på att höra av mig heller. men det trycker, skär, nästan sågar i bröstet ändå. att folk som brukade vara nära bara tynar bort. att det är mitt fel. och att jag inte kan göra någonting.
 
i helgen träffade jag på några jag brukade umgås mycket med. de betedde sig som om vi nästan inte kände varann mer. jag kände mig så äcklig. det måste ju vara mig det är fel på.
 
jag vill ju inte må såhär, jag vill ju orka! jag vill inte isolera mig mer. men hur gör man, liksom. 
 
det tjänar ändå ingenting till.
 
nu ska jag skriva en mening som jag hatar mig själv för att jag skriver:
när jag var smal var jag iallafall snygg
nu är jag bara ful
det är inte konstigt att ingen vill vara med mig. jag är så jävla ful och tråkig.
vem fan vill vara med en sån? ingen
 
min ork räcker ju knappt till att ens vara i skolan. skolan som jag drömt om att få gå på. och blev så glad när jag kom in. min mamma blev så stolt. men jag orkar inte vara där. på morgonen när jag vaknar gör det ont i hela kroppen av ångest. för att jag inte orkar. jag vill så jävla gärna men kroppen orkar inte. jag hatar mig själv. jag hatar mitt liv. jag hatar hatar hatar mitt liv. jag hatar att dethär blev mitt liv, att jag gjorde dethär till mitt liv. ett liv av fullständig isolering, där ingenting är roligt mer. 
 
ingenting är roligt mer.

RSS 2.0