om att klara sig

hittade denna fråga i mitt kommentarsfält och kände att jag vill ägna ett inlägg åt detta. för en gång i tiden undrade jag precis samma sak och mitt dåtida jag hade velat läsa någonting åtminstone _lite_ hoppfullt, mitt dåtida jag hade inte velat känna mig så jävla tokensam i världen om mina känslor. därför skriver jag detta nu, i hopp om att någon kanske kan ta åt sig. iallafall lite. 
 
2011 var mitt värsta år. förutom att det var året läkarna trodde jag hade cancer, året jag kastade bort skolan och året jag alltid stannade i sängen var det året jag fick mitt hjärta krossat två gånger av samma person. 
och trots det stannade jag kvar.
stängde in, stängde ut. log och låtsades som ingenting.
"det är bra med mig, mitt liv har aldrig varit bättre, hur är det själv?"
och mina vänner såg på mig med hundögon varje dag för att de visste. och de visste att jag egentligen också visste. den som älskar mest är alltid i underläge läste jag i en bok och grät för jag visste att ingenting var mer sant och ingenting kommer någonsin kunna göra någonting bra igen. 
 
den tredje juni skrev jag detta:
"varje gång det blir fel dör någonting i mig. och för två dagar sen tror jag att jag dog föralltid.
varenda millimeter av mig har gått sönder. mitt hjärta slår inte som förut. min kropp är tom, den fylls inte längre av glädje utan bara av sorg och sorg och sorg. "det ska inte vara såhär", sa någon till mig. jag vill inte förstå det. det enda jag kan göra nu är att stå ut och låtsas som ingenting.
det är det enda jag kan.
det enda jag är bra på.
det enda mitt liv egentligen handlar om.
att stå ut, att låtsas som ingenting."
 
 
under den perioden tror jag att jag levde i något slags vaakum. jag stängde av precis allt jag kände och festade hela hela nätterna, var i princip aldrig hemma, försökte att vara ensam så absolut lite som möjligt. vissa sa att det var den sämsta idén i typ världshistorien för "hallå du måste ju FATTA att du inte mår bra" och "DU MÅSTE JU PRATA OM DET???" men jag brydde mig verkligen inte och nu i efterhand tror jag faktiskt att jag på ett sätt gjorde rätt.
för är man sårad är ens vänner och människor man tycker om det allra bästa plåstret.
bara att få skratta igen kan laga trasiga sår man inte ens trodde man hade. det är mitt första och kanske egentligen enda vettiga råd. att vara ensam är ej att rekomendera om man inte får för sig att leva på gränsen (obs!!!ej heller att rekomendera!!!!ta hand om dig själv!!!obs!!!)
 
 
tips nummer två: gör någonting av ditt liv!!! och då menar jag inte att du behöver bli raketforskare eller åka på upptäcktsfärd i alperna, utan det kan vara något så litet som att byta hårfärg eller bestämma att man ska bli världsmästare i att bygga korthus eller veta exakt hur många fräknar ron weasley har. bara man gör NÅGONTING som känns värt att lägga sin energi på (och som kan ta bort energi från fula tankar). mitt stora lilla någonting var att bli vegetarian och det är typ det viktigaste och bästa valet jag gjort i livet. konserter, festivaler och kreativa saker är också amazing, måla rita sy sticka laga mat (<- OBS VIKTIG PUNKT SOM JAG ÅTERKOMMER TILL) pyssla köp möbler secondhandfynda saker, allt sånt funkar förvånansvärt bra när man vill tänka på annat en stund.
 
tips nummer tre (VIKTIGT TIPS!! får ej hoppas över!!): sluta. inte. äta. för allt i världen. bestäm dig istället för att bli bäst på att laga mat och ät MYCKET pizza. mat är bra och viktigt och svält gör dig inte lyckligare. slut på viktigt tips.
 
 
tips nummer fyra: det är okej att vara ledsen och det är okej att ta sin tid att läka. ingen dömer dig för att du börjar gråta på ica när du håller i en chipspåse som ger dig ledsna minnen, ingen dömer dig om du får för dig att raka av halva ditt hår och äta upp det (???), ingen dömer dig om du behöver ta en paus och bara andas ibland. det är liksom okej. när jag var som ledsnast åt jag femton chipspåsar i rad och lyssnade jag på denhär låten, om och om och om igen. och jag tror faktiskt att det hjälpte lite. ibland är det liksom de små sakerna som räknas. 
 
en gammal bild från en bra tid
 
och till sist: kom ihåg att det alltid går över. att du aldrig är ensam. att överallt i världen finns hundratusentals människor som stirrar upp i taket samtidigt och tänker "NÄÄE DETTA GÅR FAN INTE!!!! NU STÄLLER JAG IN!!!". men tillslut, när det gått en tid och kanske när man inte ens märker det, så kommer det sluta kännas. du kommer tycka om saker igen. du kommer orka saker, inte för att du måste, utan för att du VILL. du kommer andas och stå på benen och du kommer tänka att "fyfan vad bra jag är ändå".
 
för det ordnar sig, vänner.
det gör det alltid.

RSS 2.0