men en dag ska jag bli fri

här kommer ett erkännande: 
jag har anorexi.
 
jag har haft anorexi under hela min gymnasietid. 
 
jag har aldrig berättar det för någon. inte ens min mamma.
 
nu berättar jag det för er. och alla. jag orkar inte vara tyst mer. jag orkar inte. 
men jag har fått hjälp. jag ska få hjälp. för första gången i mitt liv ska jag äntligen bli... frisk. 
jag förstår det knappt själv.
 
 
men en sak vet jag: jag ska aldrig mer vara tyst. aldrig någonsin.

överleva

vi försöker överleva 
i en stad som spyr bostadsrätter
med ett ständigt minusstreck på kontot
och ett ständigt ekande från kylskåpet
 
vi försöker överleva
fast varje månad är en kamp
och fast vår enda trygghet som kallas tak över huvudet snart raseras
och var finns tryggheten då? i alla vänskapsband vi aldrig knöt?
hos våra familjer som så gärna vill sträcka ut sina händer
men är minst lika maktlösa som oss
 
i en stad som alltid sover
som aldrig öppnar ögonen
för de som kämpar sig blodiga
 
och trots det försöker vi överleva
fast varje steg vi tar är ett steg i motsatt riktning
och fast spillrorna från våra kroppar
bara blir fler och fler
så försöker vi limma ihop oss igen
 
så försöker vi bara överleva
 
 
Mac Demarco – Salad Days

en liten (fast ändå ganska så jävla stor) kärlekshistoria

någonstans visste jag nog alltid. att det skulle bli vi.
kanske inte just på dethär sättet, men att det skulle bli, det visste jag.
när jag var åtta år flyttade jag från strängnäs till katrineholm och hamnade i din klass. och jag minns att jag förvånades över dig, för du var den absolut coolaste och roligaste människan jag någonsin träffat. på rasterna spelade vi fotboll och hade snöbollskrig. en dag hittade jag en lapp från dig i min låda där det stod "får jag chans på dig ja nej kanske" och jag minns att det tog en hel sommar för mig innan jag kryssade i "ja".
 
vi var nio år.
idag, tio år senare, har vi precis varit tillsammans i två månader.
 
du har alltid funnits där. under mina bästa och sämsta tidsperioder i livet, sett mina bästa och sämsta sidor. suttit vaken och lyssnat på mina deppiga kärlekshistorier om alla misslyckade förhållanden som bara föll i bitar, bjudit på cigg och kramat mig när jag behövt det som allra, allra mest. funnits där jag hatat precis allting och när det känts som om ingenting någonsin kommer bli bra igen, lyssnat och uppmuntrat. gjort mina gymnasieår till tre av de bästa åren jag någonsin upplevt under hela min livstid. vi har skrattat, gråtit, festat, klagat, hållt varandra i handen, kedjerökt, pratat i timmar, åkt på festivaler, nattbadat, hatat lärare, kastat mat på folk, tältat, snackat skit, ätit 500 liter chips, kramats, tagit studenten tillsammans och helt enkelt bara varit så allmänt jävla bäst. 
...och nu är du min (!)
 
hade jag vetat när jag var nio år att du skulle bli min igen tio år senare hade jag kanske aldrig behövt vara så olycklig som jag varit när jag vuxit upp. det finns liksom _ingen_ annan människa jag ser upp till och tycker så mycket om som dig, det finns ingen som är lika klok och vettig och så helvetesfin att hjärtat okontrollerat slår sex miljoner slag i sekunden så fort man är i närheten. det finns ingen som får mig att må så bra, ingen som ger mig så mycket fjärilar i magen, som får mig att vilja tycka om saker och sluta oroa mig för att livet bara ska bli skit tillslut. det är helt omöjligt att tänka så när jag har dig. när vi var yngre brukade vi skämta om att gifta oss om vi var ogifta och olyckliga när vi fyllde fyrtio. vad jag aldrig berättade för dig var, att jag aldrig skulle klarat av att vänta så många år på att få vara med dig.
för du är min bästa vän. min bättre hälft.
 
(och jag ska skydda dig med kroppen min
luften svider när vi andas in
har alltid sett oss som ansgar & evelyne)
 
vi är allra bäst, du och jag
har alltid varit
kommer alltid att vara
 
det bara är så.
 
White Lies – Strangers

snow

Dreaming pink and blue
Dreaming all the things about you
The last stars and candy bars
I’m dreaming everything I love the way we are
The moon is a big silver smile
I think i’d like to stay here for a while
I was dreaming, I was flying over everything
Singing in a tree, I dream the tree was you and me
I dream that it was me
Sweet and green and we were everything
We were everything

collard greens

 
barnvaktar världens sötaste/bästa lillasyster som förövrigt är en naturbegåvning på att fota. hon är bäst. och min allra största idol. punkt.

dagar som gått + way out west

hej vänner, det var väl ett tag sen. har (helt otippat) blivit antagen till datorspelsutveckling på universitetet istället för södertörn, varit på way out west och mest hängt runt. 
 
göteborgsresan var totalt oplanerad, fast blev ändå så överjävla bra. första natten bodde vi på något konstigt hotell och andra natten spenderades i hotellkorridorer, inne på bussterminalen och lite överallt där det var öppet. jag var helt säker på att vi skulle dö. det gjorde vi inte.
 
första natten kom corre och max som hade endagsbiljetter! det var kul. fick dock inte se makthaverskan, det var mindre kul. dock detta: kendrick fucking lamar. kommer aldrig kunna släppa hur bra det var.
 
 
finisen
 
annars har jag väl mest hängt runt med dessa och försökt planera min stockholmsflytt. snart jävlar är det dags. nu ska jag återgå till att pilla mig i naveln i sängen vi hörs väl kanske någon gång herrååååå
 

studenten 13

lite såhär såg det alltså ut i lördags när vi tog studenten. idag är det måndag och jag har börjat mina sex veckor som knegare innan jag flyr från kattne. vi får väl se hur det blir. 
 

om mp3 och att ta studenten

jag har längtat hela mitt liv efter att ta studenten. att lämna katrineholm och allting som sticker i bröstkorgen bakom mig och börja om någonstans, med någonting nytt, med nya ansikten i en ny stad. de senaste veckorna har det dock slagit mig vilket stort kliv det faktiskt är. hallå, jag är ju fortfarande världens minsta människa? vad vet jag om världen utanför? vad vet jag om jobb, högskolor, eget hem, vad vet jag om att träffa nya människor? jag som är den mest omständiga tafatta besvärliga människan i hela världshistorien? mina år i grundskolan har inte varit perfekta, men det är det enda jag förstår. det är det enda jag KAN. jag vet liksom inte om jag är redo att växa upp ännu.
 
i måndags hade min klass sin sista lektion i medieproduktion någonsin och hade fått i uppgift att sammanställa och redovisa hur våra tre gymnasieår varit, och jag kunde inte sluta gråta för det var första gången det faktiskt kändes verkligt. att denna vecka går vi tillsammans i korridorerna och sitter tillsammans i klassrummen och äter tillsammans i matsalen och sen aldrig mer. min klass, som är den enda gruppen jag faktiskt känt att jag hört hemma i någonsin, (herregud jag känner hur tårarna bränner som satan innanför ögonlocken nu) min klass som jag tycker så mycket om och som jag alltid alltid alltid kan vända mig till (okej nu tokgråter jag)
 
mina gymnasieår har varit fyllda av mer sorg än en människa egentligen kan bära, men de har också stärkt mitt självförtroende och mitt egna mående på så många olika grader och detta har jag min klass att tacka så himla mycket för. för i skolan, hur kasst saker och ting än har varit, har jag ALLTID kunnat skratta och vara mig själv. jag har kunnat må bra och tycka om saker även fast jag egentligen helst av allt vill kasta mig ut genom ett fönster. det är det allra värdefullaste jag haft och jag kommer aldrig någonsin att glömma bort hur bra de där människorna fått mig att må. jag förstår fortfarande inte hur jag har haft turen att få lära känna nitton helt underbara människor och jag vill inte förstå att detta är slutet för oss. herregud. nej.
 
rest in peace, mp3. vi var allra allra allra bäst. 
någonsin.
 
(om ni vill följa mig på twitter finns jag HÄR)

om att klara sig

hittade denna fråga i mitt kommentarsfält och kände att jag vill ägna ett inlägg åt detta. för en gång i tiden undrade jag precis samma sak och mitt dåtida jag hade velat läsa någonting åtminstone _lite_ hoppfullt, mitt dåtida jag hade inte velat känna mig så jävla tokensam i världen om mina känslor. därför skriver jag detta nu, i hopp om att någon kanske kan ta åt sig. iallafall lite. 
 
2011 var mitt värsta år. förutom att det var året läkarna trodde jag hade cancer, året jag kastade bort skolan och året jag alltid stannade i sängen var det året jag fick mitt hjärta krossat två gånger av samma person. 
och trots det stannade jag kvar.
stängde in, stängde ut. log och låtsades som ingenting.
"det är bra med mig, mitt liv har aldrig varit bättre, hur är det själv?"
och mina vänner såg på mig med hundögon varje dag för att de visste. och de visste att jag egentligen också visste. den som älskar mest är alltid i underläge läste jag i en bok och grät för jag visste att ingenting var mer sant och ingenting kommer någonsin kunna göra någonting bra igen. 
 
den tredje juni skrev jag detta:
"varje gång det blir fel dör någonting i mig. och för två dagar sen tror jag att jag dog föralltid.
varenda millimeter av mig har gått sönder. mitt hjärta slår inte som förut. min kropp är tom, den fylls inte längre av glädje utan bara av sorg och sorg och sorg. "det ska inte vara såhär", sa någon till mig. jag vill inte förstå det. det enda jag kan göra nu är att stå ut och låtsas som ingenting.
det är det enda jag kan.
det enda jag är bra på.
det enda mitt liv egentligen handlar om.
att stå ut, att låtsas som ingenting."
 
 
under den perioden tror jag att jag levde i något slags vaakum. jag stängde av precis allt jag kände och festade hela hela nätterna, var i princip aldrig hemma, försökte att vara ensam så absolut lite som möjligt. vissa sa att det var den sämsta idén i typ världshistorien för "hallå du måste ju FATTA att du inte mår bra" och "DU MÅSTE JU PRATA OM DET???" men jag brydde mig verkligen inte och nu i efterhand tror jag faktiskt att jag på ett sätt gjorde rätt.
för är man sårad är ens vänner och människor man tycker om det allra bästa plåstret.
bara att få skratta igen kan laga trasiga sår man inte ens trodde man hade. det är mitt första och kanske egentligen enda vettiga råd. att vara ensam är ej att rekomendera om man inte får för sig att leva på gränsen (obs!!!ej heller att rekomendera!!!!ta hand om dig själv!!!obs!!!)
 
 
tips nummer två: gör någonting av ditt liv!!! och då menar jag inte att du behöver bli raketforskare eller åka på upptäcktsfärd i alperna, utan det kan vara något så litet som att byta hårfärg eller bestämma att man ska bli världsmästare i att bygga korthus eller veta exakt hur många fräknar ron weasley har. bara man gör NÅGONTING som känns värt att lägga sin energi på (och som kan ta bort energi från fula tankar). mitt stora lilla någonting var att bli vegetarian och det är typ det viktigaste och bästa valet jag gjort i livet. konserter, festivaler och kreativa saker är också amazing, måla rita sy sticka laga mat (<- OBS VIKTIG PUNKT SOM JAG ÅTERKOMMER TILL) pyssla köp möbler secondhandfynda saker, allt sånt funkar förvånansvärt bra när man vill tänka på annat en stund.
 
tips nummer tre (VIKTIGT TIPS!! får ej hoppas över!!): sluta. inte. äta. för allt i världen. bestäm dig istället för att bli bäst på att laga mat och ät MYCKET pizza. mat är bra och viktigt och svält gör dig inte lyckligare. slut på viktigt tips.
 
 
tips nummer fyra: det är okej att vara ledsen och det är okej att ta sin tid att läka. ingen dömer dig för att du börjar gråta på ica när du håller i en chipspåse som ger dig ledsna minnen, ingen dömer dig om du får för dig att raka av halva ditt hår och äta upp det (???), ingen dömer dig om du behöver ta en paus och bara andas ibland. det är liksom okej. när jag var som ledsnast åt jag femton chipspåsar i rad och lyssnade jag på denhär låten, om och om och om igen. och jag tror faktiskt att det hjälpte lite. ibland är det liksom de små sakerna som räknas. 
 
en gammal bild från en bra tid
 
och till sist: kom ihåg att det alltid går över. att du aldrig är ensam. att överallt i världen finns hundratusentals människor som stirrar upp i taket samtidigt och tänker "NÄÄE DETTA GÅR FAN INTE!!!! NU STÄLLER JAG IN!!!". men tillslut, när det gått en tid och kanske när man inte ens märker det, så kommer det sluta kännas. du kommer tycka om saker igen. du kommer orka saker, inte för att du måste, utan för att du VILL. du kommer andas och stå på benen och du kommer tänka att "fyfan vad bra jag är ändå".
 
för det ordnar sig, vänner.
det gör det alltid.

om ärtor och lättkeso

man kan ju spekulera över en rad olika saker i livet. varför kim jong il äter flodhästar, varför ens favoritserier alltid har uppehåll eller varför 95% av ens instagramfeed innehåller bilder på typ en ärta med tillhörande text "dagens lunch!! #beach2013#fitness#squats#skinny#healthy#picoftheday".
för er som ej är bekanta med detta intressanta fenomen har jag gjort en verklighetsbaserad illustration över hur det kan se ut: 
(kan innehålla spår av överdrift men jag tror de flesta av er förstår min poäng här)
...varför bilder på superduperjättemegasmala tjejer alltid har 1291498173912390231 notes på tumblr. varför världen har förvandlats till ett ångestladdat viktkrig.
 
efter jag bläddrat igenom min instagramfeed läser jag detta:
och blir inte ens förvånad. ledsen och så arg att jag kanske vill slita ut mina inälvor och gräva ut mina ögon med en sked, men inte förvånad. 
 
och fortsättningsvis:
????????????
AA FÖR HON VAR JU JÄVLIGT CURVY lägg ner asos för helvete
 
....och så vips börjar vi omedvetet triggas av varandra. vi ser bilder på ärtor och lättkeso och tänker "faAAAAAAn vad fet jag är helvete!!!!!!!!!!!!nu blire ändring!!!!!!" och vi kämpar för de ouppnåeliga målen, krigar om den perfekta jävla kroppen, om mellanrum mellan låren och tillslut googlar vi "HUR FAN SPYR MAN LÄTTAST OCH HELST TYSTAST OCKSÅ" klockan 3 på natten för att vi råkat äta en macka eller två för mycket.
 
vi lever i ett samhälle där alla sociala medier kryllar av tveksamma matbilder, nyckelben och viktminskningstips. vi lever i ett samhälle där vi uppmanas gång på gång på gång att räkna kalorier, börja med knasiga dieter och #aldrigvilaFÖRFAAAAN. vi lever i ett samhälle där modellerna vi ser i annonser, på tv, i tidningar och överallt runtomkring oss DAGLIGEN har blivit scoutade utanför en anorexiaklinik. 
 
....och vi ser bara på.
 
 
jag har sagt det förut och nu säger jag det igen: vi måste TA FUCKING HAND OM OSS SJÄLVA. och inte minst om varandra. vi måste lära oss att älska oss själva även fast vi egentligen hatar oss själva och fast låren är lite dallriga och magen fått i sig x antal chipspåsar. vi måste lära oss att vi är bäst oavsett storlek och oavsett vad vågen visar. 
 
tänk om det bara vore så enkelt.

gaffelskrap mot porslin

"men du, det låter ändå som att vissa bitar håller på att falla på plats nu, du verkar ha motbevisat alla tankar du berättat för mig att du har om dig själv; du går upp på morgonen och gör det du ska, lämnar in alla skoluppgifter i tid och får saker och ting gjorda för en gångs skull. du verkar ha hittat en slags balans i livet. eller har jag fel?"
 
jo visst. visst är det så. det har du rätt i.
 
(om det nu är balanserat att vara vaken så länge att man inte ens vet om man är vaken och vara så hyperaktiv att det kittlar i hela kroppen. om det nu är balanserat att skrubba alla lister i sitt rum klockan 04 och göra klart en hel 50-poängskurs på ~2 dagar. gaffelskrap mot porslin. huvud som snurrar och 36 37 nej 38 timmar sedan sömn för helvete du sluta räkna timmar?????? balans. balans. balans. balans.)
 
kan någon pausa mig ett tag
 

kroppsideal

varje gång man nämner någonting i sociala medier om vilka snevridna kroppsideal som visas på bland annat svensk tv kommer det alltid någon rolig jävel med denhär kommentaren: "SKA DU SÄGA SOM HAR HAFT ÄTSTÖRNINGAR SEN DU VAR TYP 12?" 
som en jävla spark rakt i skrevet.
och trots att det egentligen inte är någon annan människas fucking business måste jag ändå skriva detta: är det inte rätt självklart varför just jag så ofta klagar på hur framförallt tjejer framställs i media & skeva ideal? just det faktum att jag levt ett liv där mat, vikt & kroppsångest tagit upp ca 90% av all min hjärnkapacitet har gjort mig fullkomligt fucked up, det erkänner jag, men det har också (på senare dagar) fått mig att inse vilken sjuk värld vi lever i. seriöst. vi lever i en värld där det finns människor som på riktigt VILL HA en ätstörning. vi lever i en värld full av proana-forum och thinspobloggar och jag har inte mindre rätt än någon annan att yttra mig om vad jag tycker är ett förvrängt ideal bara för att jag själv, precis som 95% av alla andra unga tjejer/killar, fallit för samhällets snea bild av vad som är "fint". snarare tvärtom, tycker jag. jag har ju mig själv som praktexempel i denhär frågan, liksom. och med det sagt lämnar jag detta nu.
 
vi måste börja ta hand om oss själva. för helvete. 
 
det var nog allt.
 
 

allt är fel


the perks of being a wallflower

"I want to make sure that the first person you kiss loves you" 

om feminism

nu känner jag väl ändå att jag vill skriva detta, lite som ett avslut på all turbulens tidigare idag. dethär med att kalla sig feminist. att erkänna olikheterna som finns mellan könen i samhället och kämpa för att vi kvinnor ska ha samma politiska, sociala och ekonomiska rättigheter som män. för ingen kan väl längre förneka könsklyftorna som finns i samhället, och nu pratar jag inte bara om kvinnor som tjänar mindre pengar än män utan dethär ständiga tänket att tjejer på något sätt skulle vara sämre och svagare än vad män är. ett slags dolt kvinnohat som vi inte ser. könsdiskriminering har funnits sedan urminnes tider och trots att det är ett sånt viktigt samhällsproblem blir de människor som kämpar för att göra skillnad smutskastade, skrattade åt och nedvärderade. feminister blir kallade för "äckliga, snusande, manshatande, håriga idioter". överallt finns fördomarna och det gör mig så otroligt ledsen. 
 
jag vill inte låta som att jag lider av något slags manshat och att jag på något sätt vill att kvinnor ska ha större fördel i samhället än vad män har. för så är ju inte fallet! det är inte det feminism handlar om. feminism handlar om att kvinnor och män ska ha lika rättigheter. jag vill att en kvinna ska kunna gå klädda i världens minsta kjol utan att riskera att bli våldtagen och få höra att det är hennes eget fel. jag vill att kvinnor ska kunna gå hem från krogen på kvällen utan att få ont i magen. jag vill att kvinnor ska tjäna lika mycket och få sin röst precis lika mycket hörd som män får och hur stor lök man än är till människa tror (hoppas) jag faktiskt att de flesta håller med mig där. och precis som att jag tycker kvinnor ska ha samma rättigheter som män, tycker jag också att män ska ha samma rättigheter som kvinnor, förstår ni vad jag menar? inget kön ska drabbas av förtryck. ännu en gång, det är ju det feminism handlar om!
 
jag tycker att feminism är något fantastiskt och superbra, och kanske något av det viktigaste vi har att kämpa för här i världen. utan jämställdhet är världen vi lever i en ganska ful plats. full av lökar till människor. 
 
ta hand om er. älska varandra. krama varandra. 
glöm aldrig det.
puss

måndag

såhär fint är det att vakna någon gång runt 12 i mitt rum. imorgon ska jag försöka gå till skolan igen. kanske.

art

dethär är vad jag gör när jag inte kan sova:

karin boye

hur kan jag säga om din röst är vacker?
jag vet ju bara, 
att den genomtränger mig och kommer mig att darra som ett löv och trasar sönder mig och spränger mig vad vet jag om din hud och dina lemmar, det bara skakar mig att de är dina, så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.



(hur många av er hittar tillbaks till den jag var förut?)


***

luften svider när vi andas in

det börjar här.

frusit tills nu

I don't know what day it is because I've been up all night /// frusit tills nu (being as in love with you as I am)

en skogspromenad

visst finns det mycket som är tokigt med att bo i skogen, men det finns mycket som är fint också.
att gå promenader i skogen med sin kamera, till exempel.

atonement

när man är sådär ensam så det svider i bröstkorgen en hel lördag kan man kolla på film.



20 år
stockholm
RSS 2.0